Länsstyrelsen prackar på löpande band ansvaret för hemlösa katter på privatpersoner.Klick på bilden för att komma till artikeln.
Idag har det skickats ut en skrivelse till länsstyrelsen angående deras uttalanden i GT om vem som har ansvar för hemlösa katter. Skrivelsen skrevs av Göteborgs Katthjälps ordförande som även är aktiv i Djurens Jurister.
I en artikel i GT från den 15 augusti 2010 som handlar om hemlösa katter lämnar Hans Borgvall i form av verksamhetsledare för veterinärenheten på Länsstyrelsen i Västra Götaland, några kommentarer.
Bland annat framförs det å Länsstyrelsens vägnar att man tar på sig ett juridiskt ansvar för de katterna man matar och enligt Borgvall finns det få som är medvetna om det. Vidare uppges det av Borgvall att katterna går ett fruktansvärt liv till mötes, ett liv med ”smittsamma sjukdomar, som kattpest och kattsnuva, inavel, parasiter, undernäring och slagsmål”.
Den infon som Borgvall lämnar om att man per definition är juridiskt ansvarig för en katt man har börjat mata är oriktigt. Det är bara en strategi länsstyrelsen medveten har bestämt sig att köra med för att slippa ta sitt ansvar och därmed gör länsstyrelsen sig skyldig till systematiskt tjänstefel genom att de inte åtar sig ärenden gällande hemlösa katter. Det är inte journalisten som har citerat Borgvall fel, vi vet att är så länsstyrelsen jobbar.
Anledningen till att länsstyrelsen anser sig kunna lägga ansvaret på den som matar är att det i propositionen om djurskyddslag mm anges att ”ansvaret för att djuren behandlas väl och skyddas mot lidande primärt åvilar varje enskild människa som har djuret i sin vård.” (prop. 1987/88:93 sid. 15). I förarbetena yttrar departementschefen även som sin mening att det ligger i sakens natur att det är ägaren till djuret och den som på annan grund innehar eller förfogar över djuret som är ansvarig för att bestämmelserna i djurskyddslagen åtlyds. Dock anser departementschefen samtidigt att skyldigheterna enligt lagen inte kan sträcka sig utöver den kretsen. (Prop. 1987/88:93, s. 55)
Vi anser det som en omvänd rättsordning att en tillsynsmyndighet lägger ansvaret för katter som har kommit ur ägarens besittning på den som matar det herrelösa djuret utomhus, under en kort tid. Det kan aldrig ha varit lagstiftarens intention att den enskilde ska bli ansvarig för utövning av de paragrafer länsstyrelserna har ett ansvar för blir efterlevda. Den som stöter på en hemlös katt förfogar ju inte självvalt över djuret genom avtalat övertagande av vård från djurägaren e.d.. I praktiken kan det mycket väl hända att katten påträffas en helgdag då berörd myndighet och djurskyddsinspektören inte går att nå. Även om polisen enligt lag har samma skyldigheter vad gäller att omhänderta hittekatter brukar de inte prioritera hemlösa katter särskilt högt och vägrar oftast att befatta sig med sådana ärenden överhuvudtaget, vilket betyder att man skulle lämna ett djur utan mat i ett antal dagar för att undvika att en myndighet lägger ansvaret för den hemlösa katten på den enskilde.
Att länsstyrelsens tolkning på förarbetena är felaktiga framkommer även ur ett rättsfall i Hovrätten. Enligt denna dom anses herrelösa katter som matas av någon inte vara dennas husdjur. (Hovrätten för Västra Sverige, mål B 2542-01).
Vi vill dock poängtera att även vi anser att den som matar en eller flera hemlösa katter under längre tid och utan att anmäla detta till länsstyrelsen eller polis och inte heller på något annat sätt försöker ordna ett bättre liv för katten, har blivit djurhållare i djurskyddslagens bemärkelse och därmed skyldig att se efter djuret enligt djurskyddslagens samtliga krav.
Det finns dock starkare skäl än förarbetena till att utkräva länsstyrelsens ansvar för hemlösa katter. Enligt Djurskyddslagens 32 § skall et djur som är utsatt för lidande omhändertas när det är befogat ur djurskyddsperspektiv, t ex. då ägaren inte går att nå. I sådana fall aktualiseras länsstyrelsens ansvar, som enligt djurskyddsförordningen är kontrollmyndighet, för djurskydd. Inte minst så har länsstyrelsen från och med den 1 januari 2003 har inte längre en befogenhet att omhänderta djur enligt DL 31 och 32 § §. Numera föreligger en skyldighet att gripa in i situationer som faller under nämnda lagrum.
Att klassa någon enstaka hemlös katt som olägenhet för människors hälsa och därmed föra över ansvaret till kommun eller fastighetsägare är inte heller så lyckat i juridisk mening. Med olägenhet för människors hälsa avses, enligt Miljöbalken, störning som enligt medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa eller helt tillfällig (9 kap 3 § MB). Någon enstaka hemlös katt ger inte upphov till olägenhet för människors hälsa. Man förbiser även att djur som far illa i första hand är ett djurskyddsärende som ska handläggas av antingen polis eller länsstyrelse, något som även bekräftas i propositionen till den nya tillsynslagen över hundar och katter. Regering anför i propositionen att, i den mån brister i skötseln inte orsakar problem för omgivningen, att det i sådana fall i första hand är fråga om ett djurskyddsärende. Om brister i skötseln orsakar problem också för omgivningen kan det vara fråga om både ett djurskyddsärende och ett tillsynsärende. (Prop. 2006/07:126)
Att länsstyrelsen har brist på resurser och därmed säger sig inte kunna handlägga samtliga ärenden som kommer in är en sak. Att dels med flit lägga ansvaret på den enskilde och inte intressera sig för åtgärder som till största del förhindrar de nämna smittsamma sjukdomar, inavel, parasiter, undernäring och slagsmål är något helt annat. I flera år har det försökts att få djurskyddsinspektörerna att inse att Trap Neuter Return (TNR) är den metoden som i första hand stabiliserar för att sedan minska det stora antalet förvildade och hemlösa katter.
TNR har i många länder praktiserats med goda resultat, bland annat i Norge och Alaska som har ett klimat som liknar Sveriges. Även Danmark jobbar sedan många år med TNR. Det finns många vetenskapliga studier som bekräftar att TNR:
- stabiliserar kolonier med förvildade katter för att sen med tiden minska den genom
naturlig avgång och omplacering;
- markant förbättrar katternas hälsa;
- minskar klagomålen från allmänheten.
Både den dåvarande Djurskyddsmyndigheten och Statens Jordbruksverket har i skrivelser angående TNR-metoden uttalat att det inte finns några juridiska hinder i djurskyddslagstiftningen för att TNR används i Sverige om katterna får den tillsyn, mat och skydd som lagen kräver.
Många problem som Borgvall påpekar i artikeln i GT försvinner just vid implementering av TNR, såsom smittsamma sjukdomar, inavel, undernäring och slagsmål.
Avlivning av en del av beståndet är ingen metod som förebygger lidande på något sätt. Den bara minskar beståndet tillfälligt vilket gör att det skapas bättre förutsättningar för de kvarvarande katterna (mindre konkurrens, mer mat per individ) vilket i sin tur resulterar i större överlevnadschanser för kattungarna som föds. Vetenskapliga studier på kattungar som föds hemlösa har dock visat att upp till 48 % av kattungarna yngre än 8 veckor och upp till 75 % av kattungarna yngre än sex månader dör eller försvinner. Det är där en stor del av lidandet ligger.
Länsstyrelsen bör omedelbart sluta med att på löpande band begå tjänstefel och därmed samtidigt svika djuren, samt börja läsa på om TNR metoden för att på ett modernt och effektivt sätt engagera sig för att förbättra de hemlösa katternas situation på ett långsiktigt
sätt.
Å Djurens Juristers vägnar,
Miranda Oude Tanke
Bifogas skrivelse till Statens Jordbruksverket där de vanligaste myter om TNR blir bemötta.
